Ett erkännande
"Inget äcklar mig mer än andra människor.
Jag vet inte vad det är med mig, men det känns som om jag blir mer och mer människofientlig för varje dag som går. Jag tycker inte om att stå nära dem i hissar. Människorna, alltså. Jag ställer mig i ett hörn och håller andan och vill bara komma ut-ut-ut."
Efter att ha läst Alex Schulmans krönika i Punk se idag har jag insett att vi har någonting gemensamt, vi känner oss båda väldigt obekväma i människors sällskap. Jag åkte idag buss 753 mot Hovsjö för att där träna lite innebandy. Hade jag dock vetat att bussen skulle fyllas med säkerligen 50 personen för mycket hade jag med all sannorlikhet tagit mig en promenad. Jag satt där inpressad i ett hörn och verkligen kände hur jobbigt det var att ha en massa människor omkring mig. Människor som lät konstigt, som luktade konstigt och som till och med såg konstiga ut. Just i det ögonblicket insåg jag att jag är en ganska hemsk människa. Man ska älska människan.
En kort och koncist beskrivning av Ronja Maria Olsson: "Du är mer en sådan där människa som skiter i att prata med folk, om du inte känner för det."
Vilka kloka ord av mig, det stämmer ju!? Eller?
753an mot Hovsjö är den vidrigaste av alla, så är det bara och jag tycker man får tycka illa om människor
Testa 762 mot Hovsjö.. Den bussen åker ingen. Eller jo, max några tanter med barnvagn som varit på kolonilotterna i Lina